Jag ska sluta upp med att prata i gåtor

Jag har en böld i rumpan. Eller hade. Den är på väg att utplånas.

Det är min sjukdom. Den som gör mig till en pensionär.

Det började den dagen jag fick en bit av himlen i min mage. Jag beklagade mig under dagen att det gjorde ont att sitta. Dagen efter åkte vi till stugan. Fortfarande väldigt obehagligt att sitta. Dessutom började jag känna mig konstig i kroppen, framförallt knoppen. Febrig liksom. Hittade en termometer, strax över 38 grader var min kropp. Jag bad även maken att fota min rumpa, för det kändes hårt och konstigt precis där skinkorna delar sig. Visade sig att jag var ordentligt röd där.

Skickade iväg bilden till min syster som är syster på alla vis och hon berättade värsting scenariot. Man kan få åka in akut och snitta upp en böld och tömma på var. Men det var det absolut värsta scenariot. Enligt henne. Långt ifrån alla behövde göra det. Men hon hade haft ett antal sådana patienter och det var inget ovanligt alls. Många kommer tydligen in med den där åkomman. Jag som hoppades på ett inflammerat myggbett.

Febern försvann under natten och kom tillbaka kvällen efter. Det började göra mer ont och det började växa fram en böld. Nu är det söndagkväll. Jag går och lägger mig tidigt. Måndag är det ännu värre. Bölden ännu större.

Onsdag håller jag på att gå i bitar och ringer VC för en tid på torsdag. Då ska vi ändå in till stan. Besöker VC på eftermiddagen och han konstaterar att det är en inflammerad aterom. En talgkörtel som jobbat baklänges typ. Jag gick till VC i hopp (och förskräckelse!) om att doktorn skulle snitta upp och tömma. Tydligen skulle det göra jätteont. Enligt vissa ingen bedövning, enligt andra bedövning. Men bedövningen var hemsk. Jag fick varken snitt eller bedövning, men ett recept på penicillin. Skulle höra av mig om det blev värre. Kunde det bli värre undrade jag? Redan när jag kom hem från VC visade det sig att det kunde bli värre. Kläder på, täcke och två filtar och jag höll på att frysa ihjäl! Sen vaknade jag av att det var så varmt, så varmt...

På fredag när jag vaknar är jag döende. Det kunde alltså bli ÄNNU värre. Då ringde jag VC och fick en tid att träffa samma doktor. Tog med mig min syster och väl på VC så säger han att han kan snitta. Jag är rädd, men det är det jag vill. Jag vill få bort skiten. Jag kan inte röra mig! In i ett rum med mig och ner på en brits och ner med brallorna och fram med bedövning. Den gjorde inte alls ont att ta, den kändes, men det var då verkligen ingen fara. Sen skär han och...ingenting kommer ut. Han visar sig vara en försiktig liten doktor. Min syster som jobbar och jobbat på akuten är van att man gör ett ordentligt snitt så att man får ut varet, men han gjorde ett litet, litet snitt. Fick in ett drän och skickade hem mig med förmaningen att jag skulle tillbaka och lägga om såret varannan dag, med start på måndagen. Jag vet knappt hur jag tog mig hem, men hem tog jag mig.

På lördag var det inte det minsta bättre. Söndag likadant. Pratade om att åka in till akuten för att få den där saken snittad på riktigt, men väljer att avvakta tills min syster slutat jobba och kan komma förbi för att titta hur det ser ut under mitt plåster. När hon kommer, lagom till handbollsfinalen, då har det börjat kännas bättre! När hon tar bort mitt jätteplåster så kan man förstå varför det känns bättre. Den har självspruckigt. Den rinner ut skit. Det är därför det börjar kännas bättre.

Idag är det torsdag och det är fortfarande inte bra. Imorgon har det alltså gått två veckor sedan jag beklagad mig första gången. Jag är hos VC och lägger om såret varannan dag och den dagen jag inte varit där har min syster hjälpt mig hemma hos oss, för det har liksom inte räckt till, VCs omplåstring. Inget illa om dom, mer bara en indikation på hur mycket var jag haft i mig. Vi pratar decilitrar! Stanken som lägger sig i det rum jag blir behandlad. Hemma eller på VC. Den stanken är inte av denna värld. Om ni vet hur ett liggsår luktar, så luktar det. Men värre. Starkare. Om ni inte vet hur det luktar. Tänk surströmming. Åt det håller.

Hålrummet som nu finns inom mig ska nu självläka. Det lär ta sin tid. Men jag mår SÅ mycket bättre och kan sitta på en stol med en tjock kudde på, så länge jag lägger vikten framåt. I soffan går det dåligt att sitta. Det är lite meckigt att ta hand om ett barn ensam, men det går. Hon får vara minimalt lite på golvet. Jag har en fantastisk man som hjälper mig på nätterna och lyfter och bär och levererar henne till mig när hon ska äta och blir svimfärdig lagom tills han ska upp och jobba...

Min syster, som sa att det värsta scenariot är att man måste åka in och snitta, hon har aldrig sett så mycket var. Hon har jobbat på akuten i typ 10 år och på operation i några år. Men hon har aldrig sett något liknande. Hon var också den som tömde mig på den värsta ansamligen för ett par dagar sedan. Det var så äckligt att det inte går att beskriva. Hon är snäll hon, min syster!

Snart är jag bra, säger vi. På lördag ska jag på bröllop. Jag får kanske ta med mig min kudde?? Eller stå upp och äta. Det är ju ett alternativ. Haha! Om ni någonsin råkar ut för något liknande. Åk till akuten, se till att få skiten perforerad. Då! På momangen. Jag önskar inte ens min värsta fiende att råka ut för detta. Det är helt vansinnigt!

Nu ska jag sova. Så att jag och barnet hamnar i fas någon gång. Eller, det gör vi nog aldrig. Men kanske lite bättre..?